Dags för ”Grundskola 2.0”

Här om dagen läste jag Bert Stålhammars artikel Nytänk – viktigaste skoluppgiften i Nerikes Allehanda. Man kan inte bli annat än glad när någon, som snart är 80 år, är så öppensinnad och orädd i sina resonemang om hur vi i skolans värld måste anpassa oss till den nya teknikens framfart i samhället. Jag har vänner och bekanta som är hälften så gamla och livrädda för den nya tekniken.

Om bara några veckor fyller grundskolan som pedagogisk institution 50 år och det är hög tid för uppdatering till ”Grundskola 2.0”. Samhället ser inte längre ut som det gjorde när man en gång i tiden lade grunden för hur grundskolan skulle formas. För att fungera i dagens samhälle krävs t.ex. hög digital kompetens och åtminstone en viss förståelse för den nya tekniken. Eftersom det är skolans uppdrag att utbilda och fostra väl fungerande samhällsmedborgare är det därför viktigt att skolan speglar samhället även i detta avseende. Om inte skolan utvecklas i samma takt som samhället blir det svårt, eller kanske till och med omöjligt, att utföra vårt uppdrag.

Annonser

Den digitala lagringens historia som utgångspunkt för den digitala utvecklingen i samhället.

Varför har Microsoft Words en diskett (3.5″ floppy disk) som symbol för att spara sitt dokument? Jag kom att tänka på det här om dagen när jag påminde mina elever om att klicka på disketten och spara sina arbeten. En elev undrade vad en diskett var? En bra fråga och en bra utgångspunkt för att samtala om den digitala utvecklingen i samhället tänkte jag. 15 minuter senare kom jag på mig själv med att sitta och läsa in mig på fakta om den digitala lagringens historia. Från floppy disken till  digitala lagringstjänster… och det är riktigt intressant!

I kursplanen för teknik (LGR11) kan man bl.a. läsa att eleven ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att ”analysera drivkrafter bakom teknikutveckling och hur tekniken har förändrats över tid”. Även i kunskapskraven för åk. 6 står det att eleven ska kunna föra resonemang kring hur några föremål eller tekniska system i samhället har förändrats över tid.

Disketten (alltså den som figurerar som symbol för att spara i Word) var under hela 80- och 90-talet det vanligaste sättet för extern digital lagring. År 2011 meddelade dock Sony att de som sista kvarvarande tillverkare tänkte upphöra med tillverkningen eftersom det inte längre fanns någon efterfrågan. Däremellan har utvecklingen gått i ett rasande tempo, CD-r, CD-rw och DVD är några förkortningar som har spelar en avgörande roll i den digitala lagringens historia.

I slutet av 90-talet dök dock USB-minnet upp som en överlägsen (och dyr) konkurrent till disketten. Lagringsutrymmet var mycket större och i takt med att priset sjönk så tog den tillsammans med CD-skivan helt över marknaden för digital lagring. Jag kommer ihåg vilken revolution jag tyckte att det var. På vår skola hade vi tidigt ett par bärbara datorer som eleverna kunde använda för att skriva texter på och jag kommer även ihåg att jag ofta sprang runt med mitt USB-minne och sparade elevernas arbeten… och även om vi numera har en klassuppsättning bärbara datorer och trådlös nätverksuppkoppling, så var det bara för något år sedan som jag övergav det ständiga springandet med mitt USB-minne till fördel för de nätbaserade lagringstjänsterna.

Numera använder jag mig uteslutande av digitala lagringstjänster på nätet eller moln som det också kallas. Min favorit är DropBox, men jag har även provat SkyDrive, Google drive och Icloud. DropBox finns numera installerat på alla våra bärbara elevdatorer och alla elever i min klass har en egen mapp (digital portfolio) där de sparar sina arbeten snabbt och enkelt.

Nästa steg i min egen utveckling kring detta blir att prova på att dela elevernas mappar med föräldrarna så att elevernas arbeten även finns tillgängliga hemma, men det får vänta till höstterminen.

Bli synkad med Google kalender!

Idag har jag och min sambo tagit beslutet att börja avveckla vår gamla analoga kalender, som så troget upprätthållt ordningen i vår vanligtvis fullspäckade vardag. Jag har ända sedan jag skaffade min första smartphone, mer eller mindre, använt mig av Googles digitala kalender parallellt med min lärarkalender. Jag måste säga att det har fungerat över förväntan. Det är svårt att missa något när man ständigt får påminnelser via små aviseringar och SMS direkt i mobilen.

Vi har nu, som sagt, synkat våra digitala kalendrar på Google till en gemensam digital familjekalender och kommer nu förhoppningsvis att undvika onödiga dubbelbokningar. Om det är det här som är framtiden, så är det bäst att vara med på tåget 🙂

Nu ska jag klura lite på hur man skulle kunna använda Google kalender även i skolan på ett bra sätt. Tänk att ha en gemensam kalender tillsammans med elever och föräldrar. Det skulle kanske kunna vara något!

IKT eller MIK

Det är alltid spännande när nya begrepp bubblar upp till ytan i skolans värld. Jag kommer ihåg när det började pratas på allvar om IT i skolan. Året var 1999 eller kanske möjligen 2000. Det satsades stort på att kompetensutveckla lärare för att börja använda IT och datorer som pedagogiska verktyg. Skolor som ville ligga lite i framkant och visa upp sig sökte bidrag för ITiS-projekt av varierande kvalité och inom alla möjliga områden. Det handlade om allt från kunskaper i Officepaketet till brevväxling med likasinnade pedagoger på Island och det delades ut bärbara datorer till alla som ingick i dessa projekt.

Några år senare var det dags för nästa storsatsning. Nu under namnet PIM: praktisk IT- och mediekompetens. Många kommuner runt om i Sverige skrev avtal med skoverket om utbildning och förutom bärbara datorer, till de som genomförde hela kursen, lockades det nu även med stjärnprydda diplom att stoltsera med på väggen bredvid sin arbetsplats eller utanför klassrummet. Pedagoger runt om i Sverige skulle öka sina kunskaper i allt från ordbehandling till digital presentation. En satsning som gav novisen mycket kött på benen, men som i stort sett var bortkastad tid för de som redan hanterade grunderna.

Ungefär samtidigt som PIM utövades som flitigast ute i landet började man också prata om IKT (informations och kommunikationsteknik) i skolorna. Ett nytt begrepp som beaktade kommunikationen som en viktig del i informationstekniken och det är nu det börjar bli riktigt intressant tycker jag.

För bara något år sedan började det även att pratas om ännu ett nytt begrepp bland ämneskunniga, MIK (Medie- och  informationskunnighet). MIK bygger på ett av UNESCO framtaget ramverk för lärare och lärarutbildningar i syfte att stärka kunskapen om medier och information utifrån ett medborgar- och demokratiperspektiv. I stort sett handlar det om att förstå hur medierna fungerar samt att använda medier på ett klokt sätt, men även om vikten av att ha tillgång till och kunna hantera och värdera information. LYSANDE! Ett av de viktigaste uppdragen som den svenska skolan har är att utbilda sina elever till medvetna demokratiska samhällsmedborgare. I dagens samhälle betyder det att de måste bli medie- och informationskunniga och det är vår skyldighet att se till att de blir det.

Det här intresserar mig på ett helt annat sätt än både ITiS och PIM gjorde. Den här gången vill jag vara med från början, på riktigt.

Dylan Wiliam och bedömning för lärande.

Jag har under de senaste dagarna läst en hel del texter och artiklar om och av Dylan Wiliam. Ett namn som allt som oftast dyker upp när man pratar om formativ bedömning i skolan. Det handlar i stort om vikten av att ge frekvent och informationsrik feedback till eleverna istället för att ge dem en poäng eller ett betyg. Wiliam refererar bl.a. till studier där tre olika grupper av elever har fått olika typer av bedömning. En grupp fick endast betyg (poäng) på sina redovisningar, en grupp fick både betyg (poäng) och skriftlig feedback och en grupp fick endast skriftlig feedback. Gissa vilka som hade den bästa kunskapsutvecklingen? Jo, den grupp elever som endast fick feedback! Det visade sig att gruppen som fick både betyg (poäng) och skriftlig feedback inte läste vad som stod i kommentarerna utan bara fokuserade på betyget. Intressant eller hur?

Bedömning för lärande (BFL), som är den pedagogiska inriktning som Wiliam företräder, handlar om att ta reda på var eleverna befinner sig kunskapsmässigt, bestämma målen och ta reda på hur eleverna ska nå målen. För att nå en god kunskaputveckling krävs fem nyckelstrategier:

1. Målen för lärandet måste göras tydliga, förstås och delas av alla.
2. Diskussioner och uppgifter i klassrummet måste visa om och hur lärandet i klassen fungerar.
3. Lärarna måste ge eleverna återkopppling som hjälper dem framåt.
4. Lärarna bör använda sig av klasskamraterna som resurser för varandra på olika sätt.
5. Lärarna måste få eleverna att äga sitt eget lärande genom till exempel självvärdering.

Det finns dock många och stora olikheter mellan det engelska och det svenska skolsystemet. Jag skulle vilja påstå att både undervisningskulturen och betygsystemet i England och Sverige är så pass olika att det är svårt att göra några givande jämförelser. I England tillmpar man t.ex. ett relativt betygsystem till skillnad från den svenska skolans mål och kunskapsrelaterade betygssystem. Jag håller helt med Wiliam när han menar att upprepad formativ bedömning är nyckeln till ökad kunskapsutveckling. Jag anser dock inte att man behöver avskaffa betygen för det. Det svenska betygssystemet är ganska unikt eftersom varje betyg är relaterat till en kunskapsbedömning, medan syftet med ett relativt betygssystem (a’la LGR 80 eller det engelska skolsystemet) endast är att sortera elevernas kunskaper gentemot varandra. Fokus i den svenska debatten borde därför inte ligga på om vi ska ha betyg i skolan eller inte, utan att vi hela tiden ger våra elever återkoppling på det arbete de gör, så att de får kunskap om och blir ägare av sin egen kunskapsutveckling.

Med detta vill jag dock INTE säga att jag är för betyg i tidigare skolåldrar. Betyg bör även fortsättningsvis vara ett kunskapsmått från åk 6 eller senare.

Det nya betygssystemet!

A, B, C, D, E och F… hur svårt kan det va! (som Göran Svanelids kompis Mattan skulle ha sagt). Ny läroplan, nya kursplaner och ett nytt betygssystem. Det är mycket att sätta sig in i och att bearbeta. Jag känner en liten lättnad över att jag just detta läsår inte undervisar i årskurs 6. Mina kollegor som har undervisning i sexor fördriver nämligen just nu den mesta av sin tid inlåsta tillsammans i något litet grupprum, djupt nersjunkna i nationella prov av alla de slag. Jag hör att det samtalas om kunskapskrav och betygsnivåer mest hela tiden. Det är inte så lätt kan jag tänka mig, speciellt eftersom det samtidigt förväntas att de ska planera, undervisa och dokumentera som vanligt. Jag är som sagt inte avundsjuk!

Det är så mycket som är nytt i skolans värld just nu och jag känner rent spontant att allt detta nya måste få växa fram successivt om det ska implementeras i skolan på ett bra sätt. Det tog ju femton år för att realisera vår senaste skolreform, LPO94, i vissa skolor. Det är kanske lite i överkant, men då fanns det å andra sidan inte heller samma möjligheter till kommunikation som det gör idag. Jag gillar visserligen mycket av det nya i vår nya skolreform, LGR11. Det känns skönt att få vara med från början, istället för att som med LPO 94, kasta sig in i något som redan var i rullning. Men det får inte gå för fort. Skolverk och kommuner tar snabba beslut, som de sedan drar tillbaka. (Det ska skrivas betyg i alla ämnen redan under höstterminen 2012, sedan ändras detta. Det ska skrivas både betyg och skriftliga omdömen i årskurs 6, sedan ändras detta…)

Om allt detta som nu händer i alla skolor runt om i landet upplevs som nytt och kanske ibland också lite svårtolkat för oss lärare, hur tänker då alla föräldrar som har sina barn i skolan? Det är egentligen inte så konstigt att det blir missförstånd om barnen kommer hem och visar att de har fått det lägsta godkända betyget i betygsskalan, ett E. Vi måste så klart även utbilda föräldrarna i hur detta nya system fungerar. De är ju, precis som Göran Svenelid redogjorde för under sin föreläsning, vana vid ett helt annat betygssystem från sin egen skoltid där betyget 3 ansågs som medelvärde. De måste få veta att betyget E har samma betygsvärde som det tidigare betyget G (betygsvärde 10) och att betyget C har samma betygsvärde som det tidigare betyget VG. Man kanske t.o.m. kan upplysa dem om att betyget D borde kunna tolkas som de tidigare bedömningarna G+ samt VG-.

Eftersom jag redan under nästa läsår troligtvis kommer att undervisa i årskurs 6, så har jag gjort en Prezi (läs mer om programmet i min digitala verktygslåda) om det nya betygssystemet samt en liten betygshistoria. Sno den om ni vill! Den finns här: Det nya betygssystemet och lite betygshistoria. För er som inte vet hur en Prezi fungerar så är det bara att klicka på högerpilen i nederkant för att bläddra i presentationen.

Göran Svanelid och The Big 5

Jag har läst artiklarna, jag är med i facebookgruppen, jag har nu sett föreläsningen och jag ÄR övertygad. Jag förstår verkligen varför The Big Five är det hetaste samtalsämnet i personalrummen just nu. Det underlättar både bedömning och kunskapsutveckling på ett genialt sätt.

Photo 2013-05-08 09 29 22

Under dagens föreläsning pratade Göran Svanelid bl.a. om hur man bör använda s.k. stödstrukturer i undervisningen för att tydliggöra lärandet för eleverna. Stödmallar, analysmodeller och begreppsscheman hjälper eleverna (och pedagogen också för den delen) att se samband och analysera med rätt begrepp. Återkoppla alltid till föregående lektioner, synliggör målen med lektionerna, använd förståelsefrågor istället för faktafrågor… tipsen var många och bra. Det var en mycket givande föreläsning som dessutom gav mig ett litet kvitto på att jag faktiskt är på rätt spår med min undervisning. Det känns skönt att vara med på The Big Five-tåget!

För er som inte har sett och hört Göran Svanelid finns hela hans föreläsning att se här nedan. Även föreläsningsunderlaget finns att ladda hem.

Göran Svanelid föreläsning Del 1
Göran Svanelid föreläsning Del 2

Vad gör unga på nätet?

För två veckor sedan var Elza Dunkels i Örebro och föreläste om barn och ungdomars internetvanor. Hon är filosofie doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet och har forskat om barn och ungdomars internetanvändande i många år. Är det någon som vet hur man ska bemöta barn och ungdomars internetvanor så är det hon.

Jag missade tyvärr föreläsningen, men hittade denna webbföreläsning om ungas säkerhet på nätet istället. En föreläsning som spräcker hål på många myter och föreställningar om hur man ska bemöta barn och ungdomars internetanvändande.

Föreläsningen är 48 minuter och den är verkligen värd att se om man tycker detta ämne är intressant. Det digitala världen är en stor del av framtiden, därför måste vi hjälpa våra barn och elever att förbereda sig för vad de kommer att möta där ute. Elza gör bra liknelser med hur det fungerar i trafiken. I alla tider har vi vuxna lärt våra barn och ungdomar hur de ska föhålla sig när de vistas i trafiken, för att de inte ska råka illa ut när de väl möter den ensamma. Samma sak borde gälla när de vistas i internettrafiken.

Att blogga eller icke blogga, det är frågan!

Jaha, då var det dags! Första inlägget i bloggen…

Under de senaste åren av min verksamma tid som lärare har jag börjat intressera mig väldigt mycket för hur jag som lärare kan använda digitala verktyg för att utveckla mig själv och min undervisning. Jag har med stort intresse läst pedagogiska artiklar, följt diverse bloggar, deltagit på webbinarium och tittat på webbföreläsningar m.m. för att förkovra mig i ämnet… och ju mer jag lär mig, desto roligare tycker jag att det är.

Prezi, Scratch, Xtranormal, Mentimeter, Geocaching, Its learning, You tube… är bara några av de helt fantastiska pedagogiska redskap som finns rätt framför näsan på oss och eleverna. Jag börjar nu bli alldeles proppfull av ideér och funderingar kring detta och har nu under en tid funderat på hur jag ska få utlopp för detta och ventilera mig innan jag spricker och allt istället bara rinner ut i sanden. Alla som har arbetat och arbetar som lärare vet hur det är att arbeta mot tiden. Det finns så mycket som man vill hinna med, men det slutar allt som oftast med att det som ligger underst i ”att-göra-högen” ligger kvar där tills det glöms bort eller inte är aktuellt längre. De där sakerna som man så gärna skulle vilja prova, men som inte anses lika viktiga som individuella utvecklingsplaner, skriftliga omdömen och tjänsteanteckningar.

Den här bloggen är tänkt att bli min digitala pedagogiska ”att-göra-lista”. En lista där allt som jag tycker är intressant och roligt får högsta prioritet.

Det tog dock ett tag innan jag bestämde mig för vilken plattform jag skulle använda för ändamålet. Skulle jag skriva en bok, planera en föreläsning eller bara arbeta vidare i det tysta utan att låta någon ta del av mina tankar och funderingar?

Förra veckan skaffade min sambo, Anna-Eva, en blogg. Det lät intressant, men skulle jag våga? Nu är den i allafall registrerad och jag har t.o.m. köpt mig ett riktigt domännamn: magisterkarlsson.se

Nu kör vi!

/Magister Karlsson