Varför inte prova något nytt…

Känner ni, precis som jag, att man Ibland fastnar i samma gamla hjulspår och att man i sin stressiga skolvardag bara kör på rent slentrianmässigt utan att stanna upp och fundera över läget? De där invanda och pålitliga hjulspåren kan visserligen framkalla en känsla av trygghet, men de genererar knappast någon större utveckling. ”Om det fungerar finns det ingen anledning att byta ut det”, skulle nog många säga. Tänk om det finns något som fungerar ännu bättre runt hörnet, skulle jag säga…. och om det inte blir bättre så är det ju inte svårare än att man byter tillbaka igen och kör vidare i sina gamla hjulspår.

En del hjulspår är dock så djupa att det kan kännas som en omöjlighet att ta sig ur dem och bryta mönstret. För mig är Googles sökmotor en sådant hjulspår (ganska obetydligt kan tyckas, men ändå…). Det var så många år sedan som jag sökte information på nätet med hjälp av någon annan sökmotor, så jag har helt enkelt glömt bort att det faktiskt finns alternativ. Kommer ni ihåg Lycos och Yahoo? Finns de ens kvar?

När det gäller Googles sökmotor faller jag lite på mitt eget grepp eftersom jag under många år har resonerat precis som jag själv anser att man inte bör resonera. Nämligen att det fungerar och att det då inte finns någon anledning att bryta vanan. Tills idag, när jag gjorde slag i saken och gav mig ut på nätet för att utforska alternativen. Även om jag faktiskt inte trodde att jag skulle finna något som kunde mäta sig med min gamla trygga vapendragare, så tänkte jag att jag iallafall skulle få bra koll på läget.

I mitt sökande upptäckte jag att både Lycos och Yahoo faktiskt finns kvar som sökmotorer och att den senare faktiskt inte ligger så långt efter Google och genererar i princip samma antar sökträffar. Det mest spännande var dock att jag efter ett tag surfade rakt in i Squify.com. En helt ny 3D-sökmotor som tilltalade min lite nördiga sida. Jag har inte tidigare vetat om det, men jag har nog saknat överblicken av hur sidorna i en Google-sökning ser ut. Tyvärr finns än så länge bara webb och videosökning på Squify, så Google kommer även fortsättningsvis att fungera som min trogna vapendragare. Men nu vet jag iallafall att det är så. Nästa gång kanske jag hittar något som är bättre.

Nu kanske ni tycker att det här bara var ett larvigt och oväsentligt inlägg som handlade om jakten på den perfekta sökmotorn, men då har ni nog inte förstått inläggets egentliga syfte… andemeningen sammanfattas bäst med ett citat från James Nottingham:

 ”Var inte nöjd bara för att det fungerar. Det kanske finns något annat som fungerar ännu bättre!”

Våga prova något nytt, även om det bara innebär att ni just provar för att sedan gå tillbaka till det gamla. Att skaffa sig koll på läget och hela tiden söka efter det bästa är både tillfredsställande och utvecklande.

 

John Hattie och James Nottingham

I torsdags befann jag mig, tillsammans med nästan 900 andra förväntansfulla lärare och annat skolfolk, på Conventum Arena i Örebro för att lyssna till och inspireras av professor John Hattie och den brittiske läraren och författaren James Nottingham. Hela Conventum bubblade av förväntan och spänning när Hattie efter en stunds väntan äntligen klev upp på scenen för att prata om sin forskning. Eftersom jag redan förra sommaren hade läst SKL:s sammanfattning av synligt lärande (av Jan Håkansson) och veckorna innan föreläsningen även läst delar av Synligt lärande för lärare kände jag att jag hade bra koll på studien som under de senaste åren har tagit skolvärlden med storm. Jag blev därför både förvånad och aningen besviken när i stort sett hela dragningen var en genomgång av de påverkansfaktorer, som är centrala i studien, från faktorer med skadlig effekt till faktorer med vinnande effekt. De besökare som inte hade läst studien innan fick nog med sig en hel del värdefulla kunskaper och tänkvärda insikter från föreläsningen, men för oss som redan var bekanta med studien var det som sagt inget nytt under solen. Ska jag vara ärlig så hade jag större behållning av att följa det i allra högsta grad levande twitterflödet på #visiblelearning under föreläsningen.

När sedan James Nottingham klev upp på scenen kändes det väldigt nytt och fräscht. Kanske berodde det på att Nottingham pratade mer avslappnat och med en mer lättförståelig engelska, eller så kanske berodde det på att han på ett lättsamt och mycket underhållande sätt redogjorde för konkreta kopplingar till Hatties studie. Hur som helst var James Nottingham höjdpunkten under denna heldag.

Stor del av sin föreläsning ägnade han åt att beskriva förhållandet mellan prestation och utveckling. Nottingham menar att fokus i lärandet bör ligga på utvecklingen istället för på prestationen och han synliggjorde detta genom flera konkreta exempel på hur elever med t.ex. engelska som modersmål presterar högt i ämnet engelska men att utvecklingen är låg och att dessa elever presterar lågt i ämnet svenska men att utvecklingen där istället ofta är hög. Alla elever behöver både utmaning och stöd för att utvecklas, för det är utvecklingen som ska vara i fokus.

Andra tänkvärdheter som nämndes under dagen och som jag tar med mig var:

  • Tänk bortom diagnoser och etiketter när du möter dina elever.
  • Ge dina elever utmanade mål och hjälp dem sedan att nå dem.
  • Förtest (eller förundersökning) visar vad eleverna behöver utveckla.
  • Det är viktigt att synliggöra hela utvecklingen… Inte bara slutresultatet.
  • Var inte nöjd med att det bara fungerar, när det kan fungera mycket bra.

Om ni har chansen rekommenderar jag helt klart James Nottinghams föreläsning. Den är både underhållande och tänkvärd. Vad det gäller Hattie så gör sig hans studie bäst i bokform 🙂

 

Vad är väl två dagar på SETT…?

Det har ju som sagt pratats en del om avund i sociala medier i helgen, så nu måste jag helt sonika erkänna att jag själv är så jäkla avundsjuk på alla som fick möjlighet att besöka SETT-dagarna under veckan. Efter en snabb titt i årets program insåg jag direkt att det var SÅ mycket jag är intresserad av och som jag nu skulle missa.

Nåja, vad är väl två dagar på SETT…? Efter att ha följt med i sociala medier och på diverse bloggar har jag förstått att det måste ha varit fruktansvärt långtråkig, dötrist och alldeles… alldeles underbart! Speciellt om man, som jag, är nördigt intresserad av skolutveckling med fokus på digitala verktyg och innovativt lärande. Jag hoppades in i det sista på att de små mössen från Disneys Askungesaga skulle komma och rädda upp läget, men icke sa Nicke.

Jag håller tummarna för att jag får åka nästa år och fylla på med inspiration 🙂 Tills dess så läser jag ikapp #SETT2014 på Twitter och kollar in intervjuerna på Emil Janssons Blogg och inlägget på Edward och skolutvecklingen.

Ha det fint!

//Magister Karlsson

 

Jag kallar dom ”Troublemakers”!

På Twitter har det i helgen diskuterats en hel del om avund och jante inom lärarkåren. Först och främst har detta debatterats i relation till den relativt nya förstelärarreformen, men även i allmänna ordalag. För- och motargument har avlöst varandra i ett högt tempo, precis som det ska vara på Twitter (enligt mig). Ibland är det högt i tak och ibland inte. Personligen gillar jag meningsskiljaktigheter och debatt eftersom de ofta vidgar både synsätt och begreppsvärld för alla parter. Ibland kan man kanske till och med ändra ståndpunkt mitt i en debatt bara för att man helt plötsligt har fått tillgång till alla pusselbitar. Att ”strida” för sin pedagogiska övertygelse i sociala medier behöver inte alls vara något dåligt. Jag skulle nog till och med säga att det är nödvändiga för att överhuvudtaget driva utvecklingen framåt.

Jag kallar dem ”troublemakers”. De där som i sociala medier provocerar fram ett driv och en vilja i mig, och som får mig att ständigt söka efter fakta och empiriskt underlag som stödjer mitt förhållningssätt. Så fort vi ger oss in i en diskussion där det råder meningsskiljaktigheter blir vi alla troublemakers, vare sig vi vill eller inte och även fast vi har olika ställningstaganden och åsikter. Att vara ”troublemaker” medför dock en del förpliktelser, anser jag. I sitt kritiska förhållningssätt måste man hela tiden vara ödmjuk inför andra och alltid lyssna på andras synpunkter, annars blir det lätt alldeles för lågt i tak och utvecklande debatter byts på ett ögonblick mot meningslöst munhuggeri. Alla håller ännu hårdare på sitt förhållningssätt och utvecklingen avstannar.

Det är dock inte alltid så lätt som det låter. På Twitter är det dessutom svårt att, med ynka 140 tecken, föra fram sin åsikt på ett glasklart sätt. Mitt råd är därför, vare sig det gäller sociala medier eller ”in real life”, att ALLTID tänka på hur man framför sin åsikt och att ALLTID avläsa ett motargument två gånger och inte själv tolka in inadekvata avsikter.

Över och ut!

/Magister Karlsson