Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 4: Det fria skolvalet

Precis som med friskolereformen så sjösattes beslutet om det fria skolvalet 1992 av Beatrice Ask och precis som friskolereformen så skapar det fria skolvalet, enligt Skolverkets PISA-rapport 2012 (sid.34-35), stora skillnader mellan skolorna och minskad likvärdighet. De fyra allianspartierna delar dock oroväckande nog inte skolverkets slutsatser och farhågor utan anser istället att det fria skolvalet är bra för skolutvecklingen. Visst kan det finnas ett visst värde i möjligheten att välja skola, men man får absolut inte blunda för de negativa effekterna. När de negativa påföljderna överväger de positiva finns det, enligt mig, inte så mycket att fundera över. Likvärdigheten måste gå före valfriheten. Om vi har en likvärdig skola borde det ju dessutom inte finnas några anledningar att byta skola, kan man tycka.

Tomas Englund, professor i pedagogik vid Örebro universitet, skrev i en artikel tidigare i år att det fria skolvalet är den främsta orsaken till den kris som skolan just nu genomgår. Han menar att klassrummen i svenska skolor har förändrat karaktär i ett avgörande avseende sedan det fria skolvalet infördes. Den huvudsakliga förklaringen till att svenska elever presterade så bra under flera decennier, innan friskolereformen och det fria skolvalet, anses vara att den sammanhållna klassen (bestående av såväl  hög-, medel- som lågpresterande elever) där lärares förväntningar och kamrateffekter fungerade som ett kollektiv där de allra flesta, även de lågpresterande eleverna ”hängde med skapligt”.  Om effekten av det  fria skolvalet skapar en homogenitet i svenska klassrum, på grund av att högpresterande elever söker sig till skolor där andra högpresterande elever (ofta med samma etnisk bakgrund) går, får vi med tiden en mycket olikvärdig skola.

Detta fenomen kallas, av kulturgeografer, för White Flight och beskriver den trend där elever till svenskfödda föräldrar lämnar ett område när befolkningsandelen ”icke-svenskar” ökar. Det spelar då egentligen inte någon roll hur bra skolan som man lämnar är eller vilka lärare som arbetar där. Det är helt andra orsaker som gör att elever byter skola. Man kan tro att detta inte är något utbrett problem, men fenomenet har redan fått skolor i de större städerna runt om i Sverige att lägga ner eller bli i stort sett helt segregerade. Likvärdigt? Nää, inte ett dugg!

Att många föräldrar dessutom väljer att avbryta skolgången för sina barn, på de skolor de är geografiskt tilldelade, och flytta dem till andra skolor är i sig negativt för lärandet. I John Hatties studie ”Visible Learning” ligger skolbyte på sista plats på hans lista över påverkansfaktorer, vilket betyder att det är stor risk för negativa effekter på elevens kunskapsutveckling.

Den 14 september är det riksdagsval. Det är ett viktigt val där vi alla kan vara med och påverka vilken riktning svensk skolutveckling ska ta. Jag kommer i ett framtida inlägg försöka sammanfatta vad de olika riksdagspartierna står för när det gäller skolans framtid och hur de vill förändra skolan. Tills dess kommer iallafall jag att följa SVT:s intervjuer med politiker, samhällsdebattörer och opinionsbildare från Almedalen som börjar på söndag.

Ha det bäst!

/Magister Karlsson

Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 3: Friskolereformen

Parallellt med att ansvaret för skolan lades i händerna på kommunerna ökade också kraven på brukarinflytande och valfrihet. Friskolereformen genomfördes därför 1992 av en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister och Beatrice Ask som skolminister. Samma år som friskolereformen infördes grundades i Sverige ca 90 fristående grundskolor. Läsåret 2011/2012 hade siffran ökat till 741 stycken grundskolor och nästan hälften av alla gymnasieskolor var då fristående.

2011 tillsatte regeringen en friskolekommitté för att göra en enkel utredning samt utarbeta ett förslag gällande nya villkor och regler för fristående skolor. I slutet av förra året offentliggjorde kommittén, efter lång tid, ett betänkande. Kommittén verkar i skrift vara överens om att det finns vissa samband mellan vinstintresse och avtagande kvalitet i utbildningen, varpå de nya bestämmelserna som föreslås faktiskt fokuserar en del på kvalitetsfrågan. Men så länge det är tillåtet för friskolor att kunna ta ut vinst överhuvudtaget kommer likvärdigheten i svensk skola aldrig kunna nå önskade resultat.

Hur har då denna reform påverkat den svenska skolans likvärdighet på ett negativt sätt? Vilka är orsakerna och vad blev konsekvenserna?

När det gäller friskolereformen så finns det ett flertal aspekter som kan ses som direkt skadliga för den enhetliga skolan (och det är såklart svårt att inte vara ideologiskt färgad i ett sådant påstående). Friskolereformen hade som mål att öka mångfalden och kvaliteten inom skolan genom att stärka konkurrensen i skolväsendet. Bara det syftet är ju i sig ett hot mot likvärdigheten. Om den svenska skolan ska sträva efter att nå en så hög likvärdighet som möjligt är det ju inte så lämpligt att uppmuntra till konkurrens mellan skolor.

Ett av de största problemen är dock, enligt mig, att den svenska skolan i och med denna reform har blivit mer och mer marknadsanpassad. Att det inom vissa friskolor finns ett vinstintresse som reducerar kvaliteten på undervisningen i form av färre resurser är i sig ett stort problem. Men att betrakta elever, och den elevpeng som följer med varje elev, som handelsvaror på en marknad är närmast absurt i min mening och bidrar till en enorm olikvärdighet där det är stor efterfrågan på elever som inte behöver några resurser.

Ett annat argument mot denna reform är att skolinspektionen, trots att undervisningen i den svenska skolan enligt lag ska vara icke-konfessionell, har uppmärksammat ett flertal friskolor där det bedrivs verksamhet med tydlig religiös inriktning. Enligt 1 kap. 7 § i skollagen framgår klart att ”undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell. Att det då finns skolenheter som inte följer skollagen är definitivt ett hot mot likvärdigheten.

Det har även i ett flertal studier påvisats att friskolereformen har bidragit till att segregera skolan, genom att friskolor ofta lockar till sig elever (eller snarare deras föräldrar) med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund. Detta har givetvis också påverkat likvärdigheten negativt.

I mitt nästa inlägg kommer jag att belysa problematiken kring det fria skolvalet i relation till likvärdigheten i skolan.

/Magister Karlsson

Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 2: Kommunaliseringen

Kommunaliseringen, eller den reform som gav kommunerna ett ökat ansvar för skolan, genomfördes 1991 av en socialdemokratisk regering med Göran Persson som skolminister. Redan från början möttes reformen av ett stort motstånd från lärare och annat skolfolk eftersom den hotade likvärdigheten och förutspåddes leda till lägre löner och sämre anställningsvillkor. Med över 20 år av facit i hand är det nu väldigt tydligt att lärarna hade rätt. Att kommunaliseringen är en av orsakerna till att skolan inte längre i samma utsträckning är likvärdig råder det ingen större tvekan om.

Hur har då denna reform påverkat den svenska skolans likvärdighet på ett negativt sätt? Vilka är orsakerna och vad blev konsekvenserna?

Den utredning av kommunaliseringen som gjordes av bl.a. professor Leif Lewin, på uppdrag av regeringen och som offentliggjordes tidigare i år, visar bl.a. att de allra flesta kommuner inte var förberedda på att ta över ansvaret för skolorna. Till skillnad från yrkespolitikerna i riksdag och regering var ju de flesta av kommunpolitikerna bara ”fritidspolitiker” utan någon större erfarenhet av varken skolpolitik eller skolforskning. Man kan ju tänka sig att det under de första åren i den kommunaliserade skolan såg väldigt olika ut i olika kommuner både när det gällde resurstilldelning och budget. Att även innehållet i utbildningen blev beroende av lokala beslut påverkade såklart även likvärdigheten negativt.

I utredningen betonas dock att det största ansvaret, för att kommunaliseringen inte utvecklades som planerat, ligger hos staten. Lewin menar att staten borde ha förstått att kommuner, rektorer och lärare inte skulle klara av det skoluppdrag de fick på de villkor och med de förutsättningar som staten gav. Staten bär därför enligt utredarna det huvudsakliga ansvaret för att 1) under en lång tid ha accepterat ”olikhet” mellan skolor, 2) nedtonat de traditionella skolämnenas ställning, 3) de gav otillräckligt stöd till kommunerna, rektorerna och lärarna direkt efter kommunaliseringen, 4) lärarnas arbetsbörda har ökat, 5) lärarnas kunskapsbas har försämrats samt 6) antalet obehöriga lärare har ökat. Kommunerna gick dock inte helt skuldfria ur detta, utan bär, enligt Lewin, ansvar för att 1) de var otillräckligt förberedda inför det nya uppdraget, 2) lärarnas löner är för låga samt 3) inte ha prioriterat fortbildning i form av ämnesfördjupning. 

Det finns naturligtvis en mängd olika orsaker och argument för att kommunaliseringen inte lyckades i den utsträckning som det var tänkt från början, men ovanstående konsekvenser bör ses som centrala i sammanhanget.

  ”Det svenska skolsystemet förändrades på kort tid från ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade.”

Jag är, i princip, för ett återförstatligande av skolan, men eftersom det i så fall skulle betyda nya enorma och långdragna reformer är jag samtidigt tveksam till om det är en bra lösning och om den svenska skolan skulle fixa det. LR har länge verkat för ett återförstatligande av skolan, medan Lärarförbundet menar att det får vara färdigreformerat i frågan och att vi nu måste göra det bästa möjliga av situationen. Jag är kluven! Många kommuner har ju faktiskt kommit en bra bit på vägen och allt det arbetet skulle ju då vara bortkastat… igen!

I mitt nästa inlägg kommer jag att belysa problematiken kring friskolereformen i relation till likvärdigheten i skolan.

/Magister Karlsson

Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 1: Likvärdighetsbegreppet

Likvärdigheten inom skolan har varit en het potatis i skoldebatten under många år och den svenska skolan kritiseras ofta, både i nationella och internationella sammanhang, för att skollagen inte efterlevs i detta avseende.

Begreppet likvärdighet kan dock värderas och tolkas utifrån flera olika utgångspunkter och det märks tydligt att många färgas av just sitt ideologiska synsätt i debatten. Det finns de som tycker att likvärdigheten bäst uppnås genom att låta kommunerna själva får avgöra hur skolan ska skötas och det finns de som tycker att staten ska återta ”makten” över skolan. Vissa tänker på en likvärdig skolan utifrån ett regelstyrt förhållningssätt, andra utifrån en mål- och resultatstyrd skola. En del definierar begreppet utifrån en marknadsanpassad skola, medan andra inte alls får ihop den ekvationen. Jag väljer att tolka begreppet utifrån de styrdokument som just nu är gällande inom skolan, oavsett vilka ideologiska värderingar som kan tolkas in i dessa. Det är ju trots allt dessa styrdokument som beskriver mitt uppdrag som lärare. Läget kanske förändras efter nästa val. Vem vet? Men första steget mot en likvärdig skola bör rimligtvis vara att alla som arbetar inom skolan utgår från samma riktlinjer, annars kommer vi aldrig i mål.

Enligt 8:e och 9:e paragrafen i skollagens första kapitel ska utbildning inom det svenska skolväsendet ”vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas”. Alla ska också, ”oberoende av geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet”.

Under rubriken En likvärdig utbildning kan man i LGR11 dock läsa att en likvärdig utbildning ”inte innebär att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. /…/ därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Vid en första anblick kan detta kanske verka paradoxalt och motsägelsefullt, men efter lite eftertanke faller pusselbitarna på plats. Min, rent subjektiva, tolkning av begreppet utifrån dessa styrdokument är att undervisningen i skolan ska anpassas för varje elev/elevgrupp så att alla har samma möjligheter att nå de nationella målen oberoende av geografisk hemort, socioekonomiska förhållanden eller tidigare erfarenheter och kunskaper. 

Med utgångspunkt i denna tolkning av begreppet blir det dock viktigt att de anpassningar som görs, för att upprätthålla likvärdigheten i skolan, har stöd i vetenskaplig forskning och genom beprövad erfarenhet. Frågan är dock vad som har legat till grund för de reformer som under de senaste 20 åren har begränsat likvärdigheten? Som jag ser på det hela, så finns det flera olika beståndsdelar eller faktorer i det svenska skolsystemet som idag hindrar den likvärdiga skolan från att blomma ut. Ja, om ni frågar mig, så tycker jag inte att skollagen hörsammas speciellt tydligt i detta hänseende inom svensk skola.

Jag kommer i de tre följande blogginläggen att ta upp tre olika företeelser som jag anser utgör ett hinder för likvärdigheten i svensk skola och som är viktiga att fundera över inför riksdagsvalet senare i år.

Kommunaliseringen, friskolereformen samt det fria skolvalet.

/Magister Karlsson

 

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag.

Sommarlovet börjar nu närma sig på allvar och det är hög tid att tillsammans med eleverna sammanfatta och göra en övergripande utvärdering av vårterminens arbete. När jag själv tänker tillbaka på denna termin är det dock en företeelse som allena dominerar mina tankar. NATIONELLA ÄMNESPROV!

Jag har arbetat som lärare i grundskolan i snart 13 år och det är absolut inte första gången jag har elever som skriver nationella prov. Ändå är det just dessa prov jag först kommer att tänka på när jag ska summera den gångna terminen. Vad kan det då bero på? Det är en väldigt enkel fråga att svara på. Vi har helt enkelt inte hunnit med så mycket annat än just de nationella proven under denna termin. Förbereda, genomföra, rätta, bedöma, utvärdera och rapportera in. Det tar sin tid vill jag lova, och jag återkommer till det! Jag är inte helt säker på att eleverna upplever läget lika kritiskt som sin lärare, men jag är övertygad om att proven kommer att lämna avtryck även i deras utvärderingar av terminen.

Förutom att de nationella ämnesproven skapar en otrolig stress och olust hos många elever så är det först och främst två saker som jag är kritiskt mot. För det första tar proven alldeles för mycket av lärarens tid under en och samma termin. För att få allt att fungera som det ska och för att hinna med att genomföra alla prov, läsa lärarhandledningar och bedömningsanvisningar samt rätta och sammanställa alla prov måste man avsätta stora delar av både sin förtroendetid och planeringstid till detta. Bara att genomföra de muntliga proven i engelska i min klass på 20 elever har för mig tagit lite drygt 10 timmar av, just det, min planeringstid. Men, inte nog med att det tar tid, det kräver också ett digert tålamod och en god planering för att få till och hitta tillfällen för att genomföra dessa muntliga prov. Det går ju inte bara att stövla in på någon annans lektion och rycka med sig två elever hur som helst. Nää, alla är ju mån om just sin tid med sina elever i sitt ämne. Såklart!

För det andra är det det här med sekretessen. Varför är det så hemligt? Jag har fått det förklarat för mig att sekretessen beror på att proven ska kunna återanvändas. Tänk om proven släpptes ”fria” efter varje prov så att man tillsammans med eleverna kunde arbeta vidare med de delar och moment där det visade sig att det fanns luckor. Nää, just det. Det går ju inte på grund av sekretessen. Hemligstämplat!

Det är dock inte bara jag som är kritiskt till de nationella proven. Det bubblar av missnöje på flera håll i skolsverige och jag tror att något äntligen är på gång att hända. Idag skrev t.ex 17 stycken skolledare från Haninge kommun en debattartikel i DN som uttryckte just detta missnöje. De tar dels upp de saker som jag nämnt här i blogginlägget, men gör även jämförelser med PISA-proven och menar att de nationella proven inte bör få ta mer än sammanlagt tre timmar att genomföra.

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag, eller som skolsmedjan uttryckte det idag på Twitter ”När fokus ligger på att mäta istället för att lära kommer vi tillslut inte ha något att mäta.”

Nu är iallafall de nationella proven genomförda, rättade och färdigbedömda för den här gången. På min skola har alla lärare i 4-6 hjälpts åt att rätta och det har fungerat bra, men nästa år hoppas jag på mindre omfattande prov i en självrättande digital variant som eleverna genomför själva direkt på nätet. Man kan ju alltid hoppas 🙂