Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 2: Kommunaliseringen

Kommunaliseringen, eller den reform som gav kommunerna ett ökat ansvar för skolan, genomfördes 1991 av en socialdemokratisk regering med Göran Persson som skolminister. Redan från början möttes reformen av ett stort motstånd från lärare och annat skolfolk eftersom den hotade likvärdigheten och förutspåddes leda till lägre löner och sämre anställningsvillkor. Med över 20 år av facit i hand är det nu väldigt tydligt att lärarna hade rätt. Att kommunaliseringen är en av orsakerna till att skolan inte längre i samma utsträckning är likvärdig råder det ingen större tvekan om.

Hur har då denna reform påverkat den svenska skolans likvärdighet på ett negativt sätt? Vilka är orsakerna och vad blev konsekvenserna?

Den utredning av kommunaliseringen som gjordes av bl.a. professor Leif Lewin, på uppdrag av regeringen och som offentliggjordes tidigare i år, visar bl.a. att de allra flesta kommuner inte var förberedda på att ta över ansvaret för skolorna. Till skillnad från yrkespolitikerna i riksdag och regering var ju de flesta av kommunpolitikerna bara ”fritidspolitiker” utan någon större erfarenhet av varken skolpolitik eller skolforskning. Man kan ju tänka sig att det under de första åren i den kommunaliserade skolan såg väldigt olika ut i olika kommuner både när det gällde resurstilldelning och budget. Att även innehållet i utbildningen blev beroende av lokala beslut påverkade såklart även likvärdigheten negativt.

I utredningen betonas dock att det största ansvaret, för att kommunaliseringen inte utvecklades som planerat, ligger hos staten. Lewin menar att staten borde ha förstått att kommuner, rektorer och lärare inte skulle klara av det skoluppdrag de fick på de villkor och med de förutsättningar som staten gav. Staten bär därför enligt utredarna det huvudsakliga ansvaret för att 1) under en lång tid ha accepterat ”olikhet” mellan skolor, 2) nedtonat de traditionella skolämnenas ställning, 3) de gav otillräckligt stöd till kommunerna, rektorerna och lärarna direkt efter kommunaliseringen, 4) lärarnas arbetsbörda har ökat, 5) lärarnas kunskapsbas har försämrats samt 6) antalet obehöriga lärare har ökat. Kommunerna gick dock inte helt skuldfria ur detta, utan bär, enligt Lewin, ansvar för att 1) de var otillräckligt förberedda inför det nya uppdraget, 2) lärarnas löner är för låga samt 3) inte ha prioriterat fortbildning i form av ämnesfördjupning. 

Det finns naturligtvis en mängd olika orsaker och argument för att kommunaliseringen inte lyckades i den utsträckning som det var tänkt från början, men ovanstående konsekvenser bör ses som centrala i sammanhanget.

  ”Det svenska skolsystemet förändrades på kort tid från ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade.”

Jag är, i princip, för ett återförstatligande av skolan, men eftersom det i så fall skulle betyda nya enorma och långdragna reformer är jag samtidigt tveksam till om det är en bra lösning och om den svenska skolan skulle fixa det. LR har länge verkat för ett återförstatligande av skolan, medan Lärarförbundet menar att det får vara färdigreformerat i frågan och att vi nu måste göra det bästa möjliga av situationen. Jag är kluven! Många kommuner har ju faktiskt kommit en bra bit på vägen och allt det arbetet skulle ju då vara bortkastat… igen!

I mitt nästa inlägg kommer jag att belysa problematiken kring friskolereformen i relation till likvärdigheten i skolan.

/Magister Karlsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s