Bortom glasspinnar och fjärilsmakaroner…

Att BFL (bedömning för lärande) är en av de hetaste trenderna i skolans värld just nu har nog ingen lärare missat. Det pratas om Dylan Williams fem nyckelstrategier och Christian Lundahls YouTube-föreläsningar i näst intill varje lärarrum idag. Det är fascinerande att följa utvecklingen och se hur lärare på ett så påtagligt sätt har tagit till sig detta förhållningssätt och tillämpar dessa principer i sin undervisning. Nu låter det kanske som att jag är kritisk till detta, men så är det inte alls! Faktum är att jag gillar det väldigt mycket… BFL alltså! Men jag känner ibland att det blir lite för mycket fokus på målade glasspinnar och pimpade fjärilsmakaroner än på själva strategierna. Lärare på Facebook och Twitter hyllar ständigt varandras påhittighet när de presenterar den ena fiffiga idéen efter den andra.. och missförstå mig inte… jag gillar verkligen att den moderna läraren har brutit sig ur sitt klassrum och nu visar upp sig och delar med sig av alla sina pedagogiska skatter. Det är helt suveränt och jag gör det ju själv här på min blogg! Men… vi får inte glömma bort att det i grund och botten är elevernas lärande som måste stå i fokus.

En av de där fem strategierna handlar om att skapa ett lärande klassrum fyllt av aktivitet, frågor och diskussioner. Ett klassrum som synliggör ALLA elevers lärande. Ett sätt att närma sig ett sådant klassrum är att arbeta efter principen ”No hands up”. Med det menas, i stora drag, att eleverna inte räcker upp handen när de vill svara på en fråga. Det är istället läraren, eller ibland slumpen, som avgör vilken elev som ska svara och bidra till klassrumsaktiviteten och därmed synliggörs lärandet i klassrummet. En sådan princip kan säkerligen ses som skrämmande för många elever, men det skapar även ett klassrum där alla elever ständigt är på tå och deltar i lärandet. Jag gillar det skarpt!

Detta är själva idén och grunden i strategin. De som vill ”pimpar” sedan denna strategi med diverse redskap och rekvisita, d.v.s. glasspinnar och laminerade mini-whiteboards. 🙂 Själv använder jag mig inte av glasspinnar för att låta slumpen välja ut en elev. Jag gillar däremot ett litet webbaserat program som heter Random Name Selector. Där kan man själv skapa en tombola med namn som man sedan kan spara och använda i sin klass för att slumpa fram namn. Prova det om ni inte redan har gjort det. Det är bättre än glasspinnar och fjärilsmakaroner om ni frågar mig 🙂

Över och ut!

/Magistern

Annonser

Storybird vs Storyjumper

Om man vill arbeta med berättelseskrivande, eller storytelling som det heter på engelska, med sin elever finns det en uppsjö av digitala verktyg att tillgå för detta ändamål. Många av dessa tjänster använder man direkt på webben och de flesta erbjuder dessutom gratiskonton. Jag har länge rankat Storybird som den ohotade ettan i dessa sammanhang och har egentligen inte sett någon anledning till att se mig om efter alternativ. (I min digitala adventskalender finns under lucka 5 en kort instruktionsfilm som visar hur man kommer igång.) För ett tag sedan fick jag dock nys om ytterligare ett webbaserat storytellingverktyg som heter Storyjumper, som enligt säkra källor tydligen skulle vara snäppet bättre än Storybird. Jag har nu provat Storyjumper och kommer i detta blogginlägg att göra en enkel jämförelse mellan dessa två digitala resurser och, enligt min subjektiva mening, utse en vinnare.

Jag kommer att jämföra följande tre punkter:

  1. Användarvänlighet
  2. Bilder och text
  3. Gratiskonto

Användarvänlighet

Att registrera lärarkonton är superenkelt på båda webbplatserna och båda programmen är fantastiskt enkla att använda. I storybird väljer eleverna färdiga bakgrundsbilder från ett bildtema som de sedan skriver text till, vilket är superenkelt och även passar yngre elever. I Storyjumper sätter däremot eleverna ihop sina egna illustrationer med hjälp av bilder som de hämtar från bildbiblioteket. Detta är en aning svårare än bildhanteringen i Storybird, men det blir å andra sidan mycket roligare och mer personligt.

Bilder

När det gäller bildkvalitet så är Storybird en solklar vinnare. Bilderna är otroligt snygga och håller rakt igenom en hög kvalitet. Samtidigt är det dock lite tråkigt att eleverna inte kan sätta sin egen prägel på bilderna. Man väljer nämligen ett tema, där alla bilder är illustrerade av samma konstnär, och sedan får man hålla sig till de bilder som ingår i temat även om de inte funkar ihop med det man har tänkt att skriva om. I Storyjumper håller inte bilderna i bildbiblioteket samma kvalitet och det finns inte lika många bilder att välja på, men eleverna har å andra sidan större friheter att skapa egna unika bilder till sin bok. En stor fördel med Storyjumper är också att eleverna kan använda sina egna fotografier i sina böcker, vilket gör att de faktiskt även kan infoga sina egna teckningar genom att fotografera dem.

När det gäller text finns det inte så många olika alternativ att välja på i Storybird. Texten kan placeras till höger, vänster, över eller under en bild. I Storyjumper väljer eleven själv var texten ska vara och kan även välja olika ramar eller pratbubblor att rama in sin text med.

Gratiskonto

Både Storybird och Storyjumper är gratis att använda och tillhandahåller smidiga lärarkonton där man kan ha koll på sina elevers arbeten. I Storybird finns dock en begränsning på 75 elever per lärarkonto i gratisversionen, medan Storyjumper tillåter obegränsat antal elever. Detta är, enligt mig, den största anledningen till att välja Storyjumper istället för Storybird.

Efter att ha provat Storyjumper ser jag många fler fördelar jämfört med Storybird och kommer i fortsättningen att använda det verktyget mycket mer. Möjligheten att ha alla elever samlade under ett lärarkonto och möjligheten att använda egna fotografier avgör saken.

Vinnare: Storyjumper

Över och ut!

/Magistern