Studiero, ordningsomdömen och mobiltelefonlådor

Eftersom OECD:s analys av 2012 års PISA-resultat visade att svenska elever saknar studiero i skolan beslutade Regeringen och Jan Björklund att ge f.d. fackförbundsordföranden, Metta Fjelkner, i uppdrag att utreda dessa frågor om ”ordning och reda”. Huvudsyftena med utredningen var att följa upp hur den nya skollagen har påverkat arbetet med ordningsfrågan på skolor runt om i landet,  att kartlägga hur ordningsregler ser ut på olika skolor och hur man arbetar med att minska ogiltig frånvaro samt att lämna nya förslag på åtgärder som kan bidra till mer ”ordning och reda” i skolan.

Resultaten av utredningen skulle till en början redovisas i slutet av juni, men av någon anledning senarelades presentationen och resultaten blev offentliga först i början av denna vecka. Se hela presentationen HÄR!

Presentationen inleds med en kort sammanfattning av OECD:s redovisningar av resultaten i PISA 2012 och TALIS 2013. Som vi redan vet så visar de bl.a. att Sverige toppar listan över sen ankomst och ogiltig frånvaro. Lite drygt en fjärdedel av de svenska eleverna känner sig störda av andra elever i sitt arbete under de flesta lektionerna. Information och uppgifter som de flesta av oss redan har blivit proppmätta av genom rapporteringar i olika medier. Det vill säga kvantitativa siffror levererade av OECD som påvisar vissa mönster, men som helt saknar djupare kvalitativ analys och förståelse för fenomenet. Jag kritiserar inte riktigheten i de siffrorna som OECD tillhandahåller, men jag ställer mig väldigt kritisk till att de tolkas fritt och används av politiker och makthavare för att stärka just deras ideologiska övertygelse. Jag menar att vi först måste analysera vad dessa mönster beror på innan vi kan dra slutsatser av dem och strössla med ”quick fix”-lösningar i offentliga utredningar.

Fjelkner menar vidare att mobiltelefonen har blivit en slags symbol för all den här oron i skolan och hänvisar till ett utdrag i Dagens Nyheter där en lärare uttrycker sin uppgivenhet gentemot hur mobiltelefoner används i skolan. ”Mobilernas sug är så mycket kraftfullare än mina tillsägelser.” menar den citerade läraren. Vi är nog många som någon gång har upplevt den känslan. Känslan av kraftlöshet och oförmåga. Men ärligt talat… hur ofta infinner sig egentligen den känslan? Handlar det om mer regel än undantag så bör man nog utvärdera sina egna insatser som lärare och hur man använder digitala verktyg i undervisningen. Men att vidta åtgärder till följd av just undantagen låter inte rimligt i mina öron.

… och nu till det intressanta! Vad har då Metta Fjelkner kommit fram till för slutsatser efter lite drygt sex månaders utredning? Jo, de tydligaste och mest konkreta åtgärderna för att åtnjuta studiero i skolan är att:

1) skolor ska kunna införa ordningsomdömen, i form av en skriftlig kommentar, som en bilaga till terminsbetygen på högstadiet och i gymnasieskolan. Vem ska skriva dessa ordningsomdömen är min spontana fråga? Elever på högstadiet och i gymnasiet undervisas ju av ett flertal olika lärare och det är ju inte helt orimligt att olika lärare uppfattar elever på olika sätt, eller? Om det ska bli ett rättvisande omdöme så måste ju alla lärare på en skola ge sin rent subjektiva bild av varje elev. Det blir många skriftliga kommentarer.

2) skolor bör kunna förbjuda mobiltelefoner i sina ordningsregler. Fjelkner föreslår att alla störande föremål (läs mobiltelefoner) ska samlas in i ”en låda, en hink eller en spann”. Jag ser framför mig hur Ingvar Kamprads designers i detta nu sitter och utformar mobillådan ”Metta” som en av de hetaste nyheterna i IKEA-katalogen 2015.

Allvarligt talat… var det allt utredningen hade att komma med? Nä då… det kommer lite mer! Fjelkner föreslår även avslutningsvis att vissa delar av skollagen bör utvecklas och förtydligas.

Den här utredningen verkar minst sagt ha kostat mer än den smakade. Väl spenderade skattepengar! NOT!

Annonser

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag.

Sommarlovet börjar nu närma sig på allvar och det är hög tid att tillsammans med eleverna sammanfatta och göra en övergripande utvärdering av vårterminens arbete. När jag själv tänker tillbaka på denna termin är det dock en företeelse som allena dominerar mina tankar. NATIONELLA ÄMNESPROV!

Jag har arbetat som lärare i grundskolan i snart 13 år och det är absolut inte första gången jag har elever som skriver nationella prov. Ändå är det just dessa prov jag först kommer att tänka på när jag ska summera den gångna terminen. Vad kan det då bero på? Det är en väldigt enkel fråga att svara på. Vi har helt enkelt inte hunnit med så mycket annat än just de nationella proven under denna termin. Förbereda, genomföra, rätta, bedöma, utvärdera och rapportera in. Det tar sin tid vill jag lova, och jag återkommer till det! Jag är inte helt säker på att eleverna upplever läget lika kritiskt som sin lärare, men jag är övertygad om att proven kommer att lämna avtryck även i deras utvärderingar av terminen.

Förutom att de nationella ämnesproven skapar en otrolig stress och olust hos många elever så är det först och främst två saker som jag är kritiskt mot. För det första tar proven alldeles för mycket av lärarens tid under en och samma termin. För att få allt att fungera som det ska och för att hinna med att genomföra alla prov, läsa lärarhandledningar och bedömningsanvisningar samt rätta och sammanställa alla prov måste man avsätta stora delar av både sin förtroendetid och planeringstid till detta. Bara att genomföra de muntliga proven i engelska i min klass på 20 elever har för mig tagit lite drygt 10 timmar av, just det, min planeringstid. Men, inte nog med att det tar tid, det kräver också ett digert tålamod och en god planering för att få till och hitta tillfällen för att genomföra dessa muntliga prov. Det går ju inte bara att stövla in på någon annans lektion och rycka med sig två elever hur som helst. Nää, alla är ju mån om just sin tid med sina elever i sitt ämne. Såklart!

För det andra är det det här med sekretessen. Varför är det så hemligt? Jag har fått det förklarat för mig att sekretessen beror på att proven ska kunna återanvändas. Tänk om proven släpptes ”fria” efter varje prov så att man tillsammans med eleverna kunde arbeta vidare med de delar och moment där det visade sig att det fanns luckor. Nää, just det. Det går ju inte på grund av sekretessen. Hemligstämplat!

Det är dock inte bara jag som är kritiskt till de nationella proven. Det bubblar av missnöje på flera håll i skolsverige och jag tror att något äntligen är på gång att hända. Idag skrev t.ex 17 stycken skolledare från Haninge kommun en debattartikel i DN som uttryckte just detta missnöje. De tar dels upp de saker som jag nämnt här i blogginlägget, men gör även jämförelser med PISA-proven och menar att de nationella proven inte bör få ta mer än sammanlagt tre timmar att genomföra.

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag, eller som skolsmedjan uttryckte det idag på Twitter ”När fokus ligger på att mäta istället för att lära kommer vi tillslut inte ha något att mäta.”

Nu är iallafall de nationella proven genomförda, rättade och färdigbedömda för den här gången. På min skola har alla lärare i 4-6 hjälpts åt att rätta och det har fungerat bra, men nästa år hoppas jag på mindre omfattande prov i en självrättande digital variant som eleverna genomför själva direkt på nätet. Man kan ju alltid hoppas 🙂

Bedömning och betyg

Jag har nu kommit ungefär halvvägs genom första modulen i skolverkets webbaserade kurs om bedömning och betyg för lärare i årskurs 4-6 och det ser så här långt mycket lovande ut. Kursen är ett samarbete mellan Skolverket, Karlstads universitet samt Högskolan i Lillehammer och har utformats av bl.a. Christian Lundahl. Kursen består av sex moduler, är kostnadsfri och man genomför de olika momenten i sin egen takt.

I första modulen ska man bl.a. titta på några korta filmklipp med bl.a. Dr Lundahl, Dylan William och Gudrun Erickson (docent i pedagogik vid Göteborgs universitet), läsa pedagogiska artiklar och skriva ner korta reflektioner om sitt eget arbete med bedömning och betygsättning.

Har du inte anmält dig än, så rekommenderar jag verkligen att du gör det nu. Varför inte tipsa dina kollegor om kursen och läsa den tillsammans i hela arbetslaget?

Häng på du med! Sveriges lärare ska bli grymma på formativ bedömning!

Låt Vocaroo göra jobbet!

Ibland är det svårt att få tiden att räcka till som lärare, eller allt som oftast om jag ska vara helt ärlig. Det är så mycket man vill få gjort med eleverna under den tid som de är i skolan. Att regelbundet kolla av elevernas läskunskaper till exempel. Att sitta ner och verkligen lyssna kvalitativt på varje elev i både svenska och engelska tar mycket tid. Har man dessutom en klass med 25 elever eller fler, kan det ta VÄLDIGT mycket tid.

Om man, i de här lägena inte vill gå in i väggen och tappa lusten att lära ut, måste man försöka se sig om efter altenativa lösningar och klura på om det finns andra metoder som skulle kunna underlätta vår vardag. I min värld finner jag oftast dessa alternativa lösningar i olika digitala verktyg. De flesta är dessutom både enkla att förstå och helt gratis på nätet. Vocaroo är ett sådant väldigt användbart litet verktyg på nätet.

Att sitta och lyssna på varje elev när de läser, tar som sagt, mycket tid. Låt därför eleverna spela in sig själva när de läser sina texter, på svenska eller engelska, med hjälp av Vocaroo. Då kan du lyssna av dessa inspelningar i lugn och ro under din förtroendetid istället för att försöka klämma detta under den så värdefulla lektionstiden. DU kan backa och lyssna hur många gånger du vill och ELEVERNA känner sig mindre stressade om de får läsa in sin text tills de själva blir nöjda. En win-win situation!

Är du intresserad av att prova? Jag har gjort en liten instruktionsfilm till mina elever som visar hur de ska göra för att spela in sin inläsning och skicka den till mig via e-post. Använd den om du vill!

Minskad dokumentation för lärare

Ända sedan det första pressmeddelandet från utbildningsdepartementet i början av februari, har det pratats en del om den ankommande reduceringen av dokumentation för oss lärare. Lärare i hela landet jublade. Såväl dokumentation i form av individuella utvecklingsplaner som skriftliga omdömen skulle bantas ner kraftigt. Men sen blev det tyst! Hade vi ropat hej alldeles för tidigt? I början av juni väcktes åter hoppet till liv när Herr Björklund tillsammans med lärarfacken presenterade sina 10 punkter, som skulle höja läraryrkets attraktionskraft och vända den negativa utvecklingen för den svenska skolan. Punkt nummer 2 förkunnade Minskad administration för lärare. Det verkade vara på riktigt!

I torsdags meddelade äntligen utbildningsdepartementet i ett pressmeddelande att lagändringarna om minskade krav på dokumentation för lärare föreslås träda i kraft den 19 november 2013.

För mig som under detta läsår undervisar i årskurs 6, blir det ganska stor skillnad. Nu håller vi tummarna igen!

Two stars and a wish

Two starsFör några veckor sedan hörde jag för första gången talas om bedömningsmodellen ”Two stars and a wish” och kände direkt att det var något jag var tvungen att prova i min klass. Metoden går ut på att bedöma arbeten, presentationer, redovisningar m.m. genom att ge två beröm och ett förslag på vad som kan utvecklas till nästa gång. ”Two stars and a wish” (två beröm och en önskning) kan användas i flera olika syften och för formativ bedömning av olika slag. Det är t.ex. en enkel metod att utgå ifrån om man vill börja arbeta med formativ kamratbedömning eller självvärdering, men den kan även med fördel användas av läraren för att ge elever en direkt formativ respons.

Om man ska använda modellen för kamratbedömning eller självvärdering krävs dock lite träning för att få eleverna att fokusera på rätt saker och det är därför viktigt att även läraren använder sig av modellen regelbundet så att den blir en naturlig del av undervisningen.

Dylan Wiliam och bedömning för lärande.

Jag har under de senaste dagarna läst en hel del texter och artiklar om och av Dylan Wiliam. Ett namn som allt som oftast dyker upp när man pratar om formativ bedömning i skolan. Det handlar i stort om vikten av att ge frekvent och informationsrik feedback till eleverna istället för att ge dem en poäng eller ett betyg. Wiliam refererar bl.a. till studier där tre olika grupper av elever har fått olika typer av bedömning. En grupp fick endast betyg (poäng) på sina redovisningar, en grupp fick både betyg (poäng) och skriftlig feedback och en grupp fick endast skriftlig feedback. Gissa vilka som hade den bästa kunskapsutvecklingen? Jo, den grupp elever som endast fick feedback! Det visade sig att gruppen som fick både betyg (poäng) och skriftlig feedback inte läste vad som stod i kommentarerna utan bara fokuserade på betyget. Intressant eller hur?

Bedömning för lärande (BFL), som är den pedagogiska inriktning som Wiliam företräder, handlar om att ta reda på var eleverna befinner sig kunskapsmässigt, bestämma målen och ta reda på hur eleverna ska nå målen. För att nå en god kunskaputveckling krävs fem nyckelstrategier:

1. Målen för lärandet måste göras tydliga, förstås och delas av alla.
2. Diskussioner och uppgifter i klassrummet måste visa om och hur lärandet i klassen fungerar.
3. Lärarna måste ge eleverna återkopppling som hjälper dem framåt.
4. Lärarna bör använda sig av klasskamraterna som resurser för varandra på olika sätt.
5. Lärarna måste få eleverna att äga sitt eget lärande genom till exempel självvärdering.

Det finns dock många och stora olikheter mellan det engelska och det svenska skolsystemet. Jag skulle vilja påstå att både undervisningskulturen och betygsystemet i England och Sverige är så pass olika att det är svårt att göra några givande jämförelser. I England tillmpar man t.ex. ett relativt betygsystem till skillnad från den svenska skolans mål och kunskapsrelaterade betygssystem. Jag håller helt med Wiliam när han menar att upprepad formativ bedömning är nyckeln till ökad kunskapsutveckling. Jag anser dock inte att man behöver avskaffa betygen för det. Det svenska betygssystemet är ganska unikt eftersom varje betyg är relaterat till en kunskapsbedömning, medan syftet med ett relativt betygssystem (a’la LGR 80 eller det engelska skolsystemet) endast är att sortera elevernas kunskaper gentemot varandra. Fokus i den svenska debatten borde därför inte ligga på om vi ska ha betyg i skolan eller inte, utan att vi hela tiden ger våra elever återkoppling på det arbete de gör, så att de får kunskap om och blir ägare av sin egen kunskapsutveckling.

Med detta vill jag dock INTE säga att jag är för betyg i tidigare skolåldrar. Betyg bör även fortsättningsvis vara ett kunskapsmått från åk 6 eller senare.

Det nya betygssystemet!

A, B, C, D, E och F… hur svårt kan det va! (som Göran Svanelids kompis Mattan skulle ha sagt). Ny läroplan, nya kursplaner och ett nytt betygssystem. Det är mycket att sätta sig in i och att bearbeta. Jag känner en liten lättnad över att jag just detta läsår inte undervisar i årskurs 6. Mina kollegor som har undervisning i sexor fördriver nämligen just nu den mesta av sin tid inlåsta tillsammans i något litet grupprum, djupt nersjunkna i nationella prov av alla de slag. Jag hör att det samtalas om kunskapskrav och betygsnivåer mest hela tiden. Det är inte så lätt kan jag tänka mig, speciellt eftersom det samtidigt förväntas att de ska planera, undervisa och dokumentera som vanligt. Jag är som sagt inte avundsjuk!

Det är så mycket som är nytt i skolans värld just nu och jag känner rent spontant att allt detta nya måste få växa fram successivt om det ska implementeras i skolan på ett bra sätt. Det tog ju femton år för att realisera vår senaste skolreform, LPO94, i vissa skolor. Det är kanske lite i överkant, men då fanns det å andra sidan inte heller samma möjligheter till kommunikation som det gör idag. Jag gillar visserligen mycket av det nya i vår nya skolreform, LGR11. Det känns skönt att få vara med från början, istället för att som med LPO 94, kasta sig in i något som redan var i rullning. Men det får inte gå för fort. Skolverk och kommuner tar snabba beslut, som de sedan drar tillbaka. (Det ska skrivas betyg i alla ämnen redan under höstterminen 2012, sedan ändras detta. Det ska skrivas både betyg och skriftliga omdömen i årskurs 6, sedan ändras detta…)

Om allt detta som nu händer i alla skolor runt om i landet upplevs som nytt och kanske ibland också lite svårtolkat för oss lärare, hur tänker då alla föräldrar som har sina barn i skolan? Det är egentligen inte så konstigt att det blir missförstånd om barnen kommer hem och visar att de har fått det lägsta godkända betyget i betygsskalan, ett E. Vi måste så klart även utbilda föräldrarna i hur detta nya system fungerar. De är ju, precis som Göran Svenelid redogjorde för under sin föreläsning, vana vid ett helt annat betygssystem från sin egen skoltid där betyget 3 ansågs som medelvärde. De måste få veta att betyget E har samma betygsvärde som det tidigare betyget G (betygsvärde 10) och att betyget C har samma betygsvärde som det tidigare betyget VG. Man kanske t.o.m. kan upplysa dem om att betyget D borde kunna tolkas som de tidigare bedömningarna G+ samt VG-.

Eftersom jag redan under nästa läsår troligtvis kommer att undervisa i årskurs 6, så har jag gjort en Prezi (läs mer om programmet i min digitala verktygslåda) om det nya betygssystemet samt en liten betygshistoria. Sno den om ni vill! Den finns här: Det nya betygssystemet och lite betygshistoria. För er som inte vet hur en Prezi fungerar så är det bara att klicka på högerpilen i nederkant för att bläddra i presentationen.