Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 3: Friskolereformen

Parallellt med att ansvaret för skolan lades i händerna på kommunerna ökade också kraven på brukarinflytande och valfrihet. Friskolereformen genomfördes därför 1992 av en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister och Beatrice Ask som skolminister. Samma år som friskolereformen infördes grundades i Sverige ca 90 fristående grundskolor. Läsåret 2011/2012 hade siffran ökat till 741 stycken grundskolor och nästan hälften av alla gymnasieskolor var då fristående.

2011 tillsatte regeringen en friskolekommitté för att göra en enkel utredning samt utarbeta ett förslag gällande nya villkor och regler för fristående skolor. I slutet av förra året offentliggjorde kommittén, efter lång tid, ett betänkande. Kommittén verkar i skrift vara överens om att det finns vissa samband mellan vinstintresse och avtagande kvalitet i utbildningen, varpå de nya bestämmelserna som föreslås faktiskt fokuserar en del på kvalitetsfrågan. Men så länge det är tillåtet för friskolor att kunna ta ut vinst överhuvudtaget kommer likvärdigheten i svensk skola aldrig kunna nå önskade resultat.

Hur har då denna reform påverkat den svenska skolans likvärdighet på ett negativt sätt? Vilka är orsakerna och vad blev konsekvenserna?

När det gäller friskolereformen så finns det ett flertal aspekter som kan ses som direkt skadliga för den enhetliga skolan (och det är såklart svårt att inte vara ideologiskt färgad i ett sådant påstående). Friskolereformen hade som mål att öka mångfalden och kvaliteten inom skolan genom att stärka konkurrensen i skolväsendet. Bara det syftet är ju i sig ett hot mot likvärdigheten. Om den svenska skolan ska sträva efter att nå en så hög likvärdighet som möjligt är det ju inte så lämpligt att uppmuntra till konkurrens mellan skolor.

Ett av de största problemen är dock, enligt mig, att den svenska skolan i och med denna reform har blivit mer och mer marknadsanpassad. Att det inom vissa friskolor finns ett vinstintresse som reducerar kvaliteten på undervisningen i form av färre resurser är i sig ett stort problem. Men att betrakta elever, och den elevpeng som följer med varje elev, som handelsvaror på en marknad är närmast absurt i min mening och bidrar till en enorm olikvärdighet där det är stor efterfrågan på elever som inte behöver några resurser.

Ett annat argument mot denna reform är att skolinspektionen, trots att undervisningen i den svenska skolan enligt lag ska vara icke-konfessionell, har uppmärksammat ett flertal friskolor där det bedrivs verksamhet med tydlig religiös inriktning. Enligt 1 kap. 7 § i skollagen framgår klart att ”undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke- konfessionell. Att det då finns skolenheter som inte följer skollagen är definitivt ett hot mot likvärdigheten.

Det har även i ett flertal studier påvisats att friskolereformen har bidragit till att segregera skolan, genom att friskolor ofta lockar till sig elever (eller snarare deras föräldrar) med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund. Detta har givetvis också påverkat likvärdigheten negativt.

I mitt nästa inlägg kommer jag att belysa problematiken kring det fria skolvalet i relation till likvärdigheten i skolan.

/Magister Karlsson

Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 2: Kommunaliseringen

Kommunaliseringen, eller den reform som gav kommunerna ett ökat ansvar för skolan, genomfördes 1991 av en socialdemokratisk regering med Göran Persson som skolminister. Redan från början möttes reformen av ett stort motstånd från lärare och annat skolfolk eftersom den hotade likvärdigheten och förutspåddes leda till lägre löner och sämre anställningsvillkor. Med över 20 år av facit i hand är det nu väldigt tydligt att lärarna hade rätt. Att kommunaliseringen är en av orsakerna till att skolan inte längre i samma utsträckning är likvärdig råder det ingen större tvekan om.

Hur har då denna reform påverkat den svenska skolans likvärdighet på ett negativt sätt? Vilka är orsakerna och vad blev konsekvenserna?

Den utredning av kommunaliseringen som gjordes av bl.a. professor Leif Lewin, på uppdrag av regeringen och som offentliggjordes tidigare i år, visar bl.a. att de allra flesta kommuner inte var förberedda på att ta över ansvaret för skolorna. Till skillnad från yrkespolitikerna i riksdag och regering var ju de flesta av kommunpolitikerna bara ”fritidspolitiker” utan någon större erfarenhet av varken skolpolitik eller skolforskning. Man kan ju tänka sig att det under de första åren i den kommunaliserade skolan såg väldigt olika ut i olika kommuner både när det gällde resurstilldelning och budget. Att även innehållet i utbildningen blev beroende av lokala beslut påverkade såklart även likvärdigheten negativt.

I utredningen betonas dock att det största ansvaret, för att kommunaliseringen inte utvecklades som planerat, ligger hos staten. Lewin menar att staten borde ha förstått att kommuner, rektorer och lärare inte skulle klara av det skoluppdrag de fick på de villkor och med de förutsättningar som staten gav. Staten bär därför enligt utredarna det huvudsakliga ansvaret för att 1) under en lång tid ha accepterat ”olikhet” mellan skolor, 2) nedtonat de traditionella skolämnenas ställning, 3) de gav otillräckligt stöd till kommunerna, rektorerna och lärarna direkt efter kommunaliseringen, 4) lärarnas arbetsbörda har ökat, 5) lärarnas kunskapsbas har försämrats samt 6) antalet obehöriga lärare har ökat. Kommunerna gick dock inte helt skuldfria ur detta, utan bär, enligt Lewin, ansvar för att 1) de var otillräckligt förberedda inför det nya uppdraget, 2) lärarnas löner är för låga samt 3) inte ha prioriterat fortbildning i form av ämnesfördjupning. 

Det finns naturligtvis en mängd olika orsaker och argument för att kommunaliseringen inte lyckades i den utsträckning som det var tänkt från början, men ovanstående konsekvenser bör ses som centrala i sammanhanget.

  ”Det svenska skolsystemet förändrades på kort tid från ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade.”

Jag är, i princip, för ett återförstatligande av skolan, men eftersom det i så fall skulle betyda nya enorma och långdragna reformer är jag samtidigt tveksam till om det är en bra lösning och om den svenska skolan skulle fixa det. LR har länge verkat för ett återförstatligande av skolan, medan Lärarförbundet menar att det får vara färdigreformerat i frågan och att vi nu måste göra det bästa möjliga av situationen. Jag är kluven! Många kommuner har ju faktiskt kommit en bra bit på vägen och allt det arbetet skulle ju då vara bortkastat… igen!

I mitt nästa inlägg kommer jag att belysa problematiken kring friskolereformen i relation till likvärdigheten i skolan.

/Magister Karlsson

Vart tog den likvärdiga skolan vägen? Del 1: Likvärdighetsbegreppet

Likvärdigheten inom skolan har varit en het potatis i skoldebatten under många år och den svenska skolan kritiseras ofta, både i nationella och internationella sammanhang, för att skollagen inte efterlevs i detta avseende.

Begreppet likvärdighet kan dock värderas och tolkas utifrån flera olika utgångspunkter och det märks tydligt att många färgas av just sitt ideologiska synsätt i debatten. Det finns de som tycker att likvärdigheten bäst uppnås genom att låta kommunerna själva får avgöra hur skolan ska skötas och det finns de som tycker att staten ska återta ”makten” över skolan. Vissa tänker på en likvärdig skolan utifrån ett regelstyrt förhållningssätt, andra utifrån en mål- och resultatstyrd skola. En del definierar begreppet utifrån en marknadsanpassad skola, medan andra inte alls får ihop den ekvationen. Jag väljer att tolka begreppet utifrån de styrdokument som just nu är gällande inom skolan, oavsett vilka ideologiska värderingar som kan tolkas in i dessa. Det är ju trots allt dessa styrdokument som beskriver mitt uppdrag som lärare. Läget kanske förändras efter nästa val. Vem vet? Men första steget mot en likvärdig skola bör rimligtvis vara att alla som arbetar inom skolan utgår från samma riktlinjer, annars kommer vi aldrig i mål.

Enligt 8:e och 9:e paragrafen i skollagens första kapitel ska utbildning inom det svenska skolväsendet ”vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas”. Alla ska också, ”oberoende av geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet”.

Under rubriken En likvärdig utbildning kan man i LGR11 dock läsa att en likvärdig utbildning ”inte innebär att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. /…/ därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Vid en första anblick kan detta kanske verka paradoxalt och motsägelsefullt, men efter lite eftertanke faller pusselbitarna på plats. Min, rent subjektiva, tolkning av begreppet utifrån dessa styrdokument är att undervisningen i skolan ska anpassas för varje elev/elevgrupp så att alla har samma möjligheter att nå de nationella målen oberoende av geografisk hemort, socioekonomiska förhållanden eller tidigare erfarenheter och kunskaper. 

Med utgångspunkt i denna tolkning av begreppet blir det dock viktigt att de anpassningar som görs, för att upprätthålla likvärdigheten i skolan, har stöd i vetenskaplig forskning och genom beprövad erfarenhet. Frågan är dock vad som har legat till grund för de reformer som under de senaste 20 åren har begränsat likvärdigheten? Som jag ser på det hela, så finns det flera olika beståndsdelar eller faktorer i det svenska skolsystemet som idag hindrar den likvärdiga skolan från att blomma ut. Ja, om ni frågar mig, så tycker jag inte att skollagen hörsammas speciellt tydligt i detta hänseende inom svensk skola.

Jag kommer i de tre följande blogginläggen att ta upp tre olika företeelser som jag anser utgör ett hinder för likvärdigheten i svensk skola och som är viktiga att fundera över inför riksdagsvalet senare i år.

Kommunaliseringen, friskolereformen samt det fria skolvalet.

/Magister Karlsson

 

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag.

Sommarlovet börjar nu närma sig på allvar och det är hög tid att tillsammans med eleverna sammanfatta och göra en övergripande utvärdering av vårterminens arbete. När jag själv tänker tillbaka på denna termin är det dock en företeelse som allena dominerar mina tankar. NATIONELLA ÄMNESPROV!

Jag har arbetat som lärare i grundskolan i snart 13 år och det är absolut inte första gången jag har elever som skriver nationella prov. Ändå är det just dessa prov jag först kommer att tänka på när jag ska summera den gångna terminen. Vad kan det då bero på? Det är en väldigt enkel fråga att svara på. Vi har helt enkelt inte hunnit med så mycket annat än just de nationella proven under denna termin. Förbereda, genomföra, rätta, bedöma, utvärdera och rapportera in. Det tar sin tid vill jag lova, och jag återkommer till det! Jag är inte helt säker på att eleverna upplever läget lika kritiskt som sin lärare, men jag är övertygad om att proven kommer att lämna avtryck även i deras utvärderingar av terminen.

Förutom att de nationella ämnesproven skapar en otrolig stress och olust hos många elever så är det först och främst två saker som jag är kritiskt mot. För det första tar proven alldeles för mycket av lärarens tid under en och samma termin. För att få allt att fungera som det ska och för att hinna med att genomföra alla prov, läsa lärarhandledningar och bedömningsanvisningar samt rätta och sammanställa alla prov måste man avsätta stora delar av både sin förtroendetid och planeringstid till detta. Bara att genomföra de muntliga proven i engelska i min klass på 20 elever har för mig tagit lite drygt 10 timmar av, just det, min planeringstid. Men, inte nog med att det tar tid, det kräver också ett digert tålamod och en god planering för att få till och hitta tillfällen för att genomföra dessa muntliga prov. Det går ju inte bara att stövla in på någon annans lektion och rycka med sig två elever hur som helst. Nää, alla är ju mån om just sin tid med sina elever i sitt ämne. Såklart!

För det andra är det det här med sekretessen. Varför är det så hemligt? Jag har fått det förklarat för mig att sekretessen beror på att proven ska kunna återanvändas. Tänk om proven släpptes ”fria” efter varje prov så att man tillsammans med eleverna kunde arbeta vidare med de delar och moment där det visade sig att det fanns luckor. Nää, just det. Det går ju inte på grund av sekretessen. Hemligstämplat!

Det är dock inte bara jag som är kritiskt till de nationella proven. Det bubblar av missnöje på flera håll i skolsverige och jag tror att något äntligen är på gång att hända. Idag skrev t.ex 17 stycken skolledare från Haninge kommun en debattartikel i DN som uttryckte just detta missnöje. De tar dels upp de saker som jag nämnt här i blogginlägget, men gör även jämförelser med PISA-proven och menar att de nationella proven inte bör få ta mer än sammanlagt tre timmar att genomföra.

Grisen blir inte fetare bara för att vi väger den varje dag, eller som skolsmedjan uttryckte det idag på Twitter ”När fokus ligger på att mäta istället för att lära kommer vi tillslut inte ha något att mäta.”

Nu är iallafall de nationella proven genomförda, rättade och färdigbedömda för den här gången. På min skola har alla lärare i 4-6 hjälpts åt att rätta och det har fungerat bra, men nästa år hoppas jag på mindre omfattande prov i en självrättande digital variant som eleverna genomför själva direkt på nätet. Man kan ju alltid hoppas 🙂

Varför inte prova något nytt…

Känner ni, precis som jag, att man Ibland fastnar i samma gamla hjulspår och att man i sin stressiga skolvardag bara kör på rent slentrianmässigt utan att stanna upp och fundera över läget? De där invanda och pålitliga hjulspåren kan visserligen framkalla en känsla av trygghet, men de genererar knappast någon större utveckling. ”Om det fungerar finns det ingen anledning att byta ut det”, skulle nog många säga. Tänk om det finns något som fungerar ännu bättre runt hörnet, skulle jag säga…. och om det inte blir bättre så är det ju inte svårare än att man byter tillbaka igen och kör vidare i sina gamla hjulspår.

En del hjulspår är dock så djupa att det kan kännas som en omöjlighet att ta sig ur dem och bryta mönstret. För mig är Googles sökmotor en sådant hjulspår (ganska obetydligt kan tyckas, men ändå…). Det var så många år sedan som jag sökte information på nätet med hjälp av någon annan sökmotor, så jag har helt enkelt glömt bort att det faktiskt finns alternativ. Kommer ni ihåg Lycos och Yahoo? Finns de ens kvar?

När det gäller Googles sökmotor faller jag lite på mitt eget grepp eftersom jag under många år har resonerat precis som jag själv anser att man inte bör resonera. Nämligen att det fungerar och att det då inte finns någon anledning att bryta vanan. Tills idag, när jag gjorde slag i saken och gav mig ut på nätet för att utforska alternativen. Även om jag faktiskt inte trodde att jag skulle finna något som kunde mäta sig med min gamla trygga vapendragare, så tänkte jag att jag iallafall skulle få bra koll på läget.

I mitt sökande upptäckte jag att både Lycos och Yahoo faktiskt finns kvar som sökmotorer och att den senare faktiskt inte ligger så långt efter Google och genererar i princip samma antar sökträffar. Det mest spännande var dock att jag efter ett tag surfade rakt in i Squify.com. En helt ny 3D-sökmotor som tilltalade min lite nördiga sida. Jag har inte tidigare vetat om det, men jag har nog saknat överblicken av hur sidorna i en Google-sökning ser ut. Tyvärr finns än så länge bara webb och videosökning på Squify, så Google kommer även fortsättningsvis att fungera som min trogna vapendragare. Men nu vet jag iallafall att det är så. Nästa gång kanske jag hittar något som är bättre.

Nu kanske ni tycker att det här bara var ett larvigt och oväsentligt inlägg som handlade om jakten på den perfekta sökmotorn, men då har ni nog inte förstått inläggets egentliga syfte… andemeningen sammanfattas bäst med ett citat från James Nottingham:

 ”Var inte nöjd bara för att det fungerar. Det kanske finns något annat som fungerar ännu bättre!”

Våga prova något nytt, även om det bara innebär att ni just provar för att sedan gå tillbaka till det gamla. Att skaffa sig koll på läget och hela tiden söka efter det bästa är både tillfredsställande och utvecklande.

 

John Hattie och James Nottingham

I torsdags befann jag mig, tillsammans med nästan 900 andra förväntansfulla lärare och annat skolfolk, på Conventum Arena i Örebro för att lyssna till och inspireras av professor John Hattie och den brittiske läraren och författaren James Nottingham. Hela Conventum bubblade av förväntan och spänning när Hattie efter en stunds väntan äntligen klev upp på scenen för att prata om sin forskning. Eftersom jag redan förra sommaren hade läst SKL:s sammanfattning av synligt lärande (av Jan Håkansson) och veckorna innan föreläsningen även läst delar av Synligt lärande för lärare kände jag att jag hade bra koll på studien som under de senaste åren har tagit skolvärlden med storm. Jag blev därför både förvånad och aningen besviken när i stort sett hela dragningen var en genomgång av de påverkansfaktorer, som är centrala i studien, från faktorer med skadlig effekt till faktorer med vinnande effekt. De besökare som inte hade läst studien innan fick nog med sig en hel del värdefulla kunskaper och tänkvärda insikter från föreläsningen, men för oss som redan var bekanta med studien var det som sagt inget nytt under solen. Ska jag vara ärlig så hade jag större behållning av att följa det i allra högsta grad levande twitterflödet på #visiblelearning under föreläsningen.

När sedan James Nottingham klev upp på scenen kändes det väldigt nytt och fräscht. Kanske berodde det på att Nottingham pratade mer avslappnat och med en mer lättförståelig engelska, eller så kanske berodde det på att han på ett lättsamt och mycket underhållande sätt redogjorde för konkreta kopplingar till Hatties studie. Hur som helst var James Nottingham höjdpunkten under denna heldag.

Stor del av sin föreläsning ägnade han åt att beskriva förhållandet mellan prestation och utveckling. Nottingham menar att fokus i lärandet bör ligga på utvecklingen istället för på prestationen och han synliggjorde detta genom flera konkreta exempel på hur elever med t.ex. engelska som modersmål presterar högt i ämnet engelska men att utvecklingen är låg och att dessa elever presterar lågt i ämnet svenska men att utvecklingen där istället ofta är hög. Alla elever behöver både utmaning och stöd för att utvecklas, för det är utvecklingen som ska vara i fokus.

Andra tänkvärdheter som nämndes under dagen och som jag tar med mig var:

  • Tänk bortom diagnoser och etiketter när du möter dina elever.
  • Ge dina elever utmanade mål och hjälp dem sedan att nå dem.
  • Förtest (eller förundersökning) visar vad eleverna behöver utveckla.
  • Det är viktigt att synliggöra hela utvecklingen… Inte bara slutresultatet.
  • Var inte nöjd med att det bara fungerar, när det kan fungera mycket bra.

Om ni har chansen rekommenderar jag helt klart James Nottinghams föreläsning. Den är både underhållande och tänkvärd. Vad det gäller Hattie så gör sig hans studie bäst i bokform 🙂

 

Vad är väl två dagar på SETT…?

Det har ju som sagt pratats en del om avund i sociala medier i helgen, så nu måste jag helt sonika erkänna att jag själv är så jäkla avundsjuk på alla som fick möjlighet att besöka SETT-dagarna under veckan. Efter en snabb titt i årets program insåg jag direkt att det var SÅ mycket jag är intresserad av och som jag nu skulle missa.

Nåja, vad är väl två dagar på SETT…? Efter att ha följt med i sociala medier och på diverse bloggar har jag förstått att det måste ha varit fruktansvärt långtråkig, dötrist och alldeles… alldeles underbart! Speciellt om man, som jag, är nördigt intresserad av skolutveckling med fokus på digitala verktyg och innovativt lärande. Jag hoppades in i det sista på att de små mössen från Disneys Askungesaga skulle komma och rädda upp läget, men icke sa Nicke.

Jag håller tummarna för att jag får åka nästa år och fylla på med inspiration 🙂 Tills dess så läser jag ikapp #SETT2014 på Twitter och kollar in intervjuerna på Emil Janssons Blogg och inlägget på Edward och skolutvecklingen.

Ha det fint!

//Magister Karlsson

 

Jag kallar dom ”Troublemakers”!

På Twitter har det i helgen diskuterats en hel del om avund och jante inom lärarkåren. Först och främst har detta debatterats i relation till den relativt nya förstelärarreformen, men även i allmänna ordalag. För- och motargument har avlöst varandra i ett högt tempo, precis som det ska vara på Twitter (enligt mig). Ibland är det högt i tak och ibland inte. Personligen gillar jag meningsskiljaktigheter och debatt eftersom de ofta vidgar både synsätt och begreppsvärld för alla parter. Ibland kan man kanske till och med ändra ståndpunkt mitt i en debatt bara för att man helt plötsligt har fått tillgång till alla pusselbitar. Att ”strida” för sin pedagogiska övertygelse i sociala medier behöver inte alls vara något dåligt. Jag skulle nog till och med säga att det är nödvändiga för att överhuvudtaget driva utvecklingen framåt.

Jag kallar dem ”troublemakers”. De där som i sociala medier provocerar fram ett driv och en vilja i mig, och som får mig att ständigt söka efter fakta och empiriskt underlag som stödjer mitt förhållningssätt. Så fort vi ger oss in i en diskussion där det råder meningsskiljaktigheter blir vi alla troublemakers, vare sig vi vill eller inte och även fast vi har olika ställningstaganden och åsikter. Att vara ”troublemaker” medför dock en del förpliktelser, anser jag. I sitt kritiska förhållningssätt måste man hela tiden vara ödmjuk inför andra och alltid lyssna på andras synpunkter, annars blir det lätt alldeles för lågt i tak och utvecklande debatter byts på ett ögonblick mot meningslöst munhuggeri. Alla håller ännu hårdare på sitt förhållningssätt och utvecklingen avstannar.

Det är dock inte alltid så lätt som det låter. På Twitter är det dessutom svårt att, med ynka 140 tecken, föra fram sin åsikt på ett glasklart sätt. Mitt råd är därför, vare sig det gäller sociala medier eller ”in real life”, att ALLTID tänka på hur man framför sin åsikt och att ALLTID avläsa ett motargument två gånger och inte själv tolka in inadekvata avsikter.

Över och ut!

/Magister Karlsson

 

Det är många som tycker till om skolan just nu! Är det verkligen bra för skolutvecklingen?

ALLA har en åsikt om den svenska skolan och ALLA tror att de sitter inne med lösningen på hur man bör gå till väga för att vända den nedåtgående trend som skolan för närvarande genomgår. Frågan om hur vi ska vända skolutvecklingen i ”rätt riktning” har helt plötsligt blivit en klurig nöt för alla medborgare att försöka knäcka. Det spelar dessutom ingen större roll om man har någon direkt koppling till skolan eller inte, alla får vara med och tycka till! Rörmokare, professorer, skomakare, politiker, journalister…. Ja, alla som själva har gått i skolan är berättigade till en egen röst i debatten. Men hur många är det egentligen som har någon vetenskaplig grund för det de säger och tycker? Om det är så att de som vill vara med och tycka till och påverka skolan INTE grundar sitt ”kunnande” på vetenskap, så kan vi nog räkna med att den negativa trenden fortgår och då har vi verkligen ett stort problem inom svensk skolutveckling.

”Det finns många som har åsikter om skolan idag, men färre som har insikter. Men för att göra något med avsikt krävs det att man har insikt, det  räcker inte med en åsikt”

(Astrid Pettersson, professor i pedagogik)

Att vår utbildningsminister dessutom, allt som oftast, uttalar sig angående skolutvecklings-frågor utan att hänvisa till vetenskapligt grundlagda studier eller beprövad erfarenhet bör man även vara väldigt kritiskt till. Att skolan ska vila på vetenskaplig grund framgår väldigt tydligt i skollagen (femte paragrafen, första kapitlet). Hade man t.ex. några internationella vetenskapliga belägg för att reformerna om förstelärare och lärarlegitimation skulle gynna skolutvecklingen innan de implementerades?

Till skillnad från pedagoger i t.ex. Finland och Singapore så lever det även fortfarande kvar en viss skepsis till vetenskaplig pedagogisk forskning bland svenska pedagoger. Även om respekten för den vetenskapliga pedagogiska forskningen, i och med den nya läroplanen, har ökat avsevärt så tror jag inte att det räcker. Jag tror att det måste satsas på ett mer intensivt samarbete mellan forskare och lärare för att ens kunna initiera en vändning av den negativa utvecklingskurvan.

Eftersom alla har en egen röst i debatten, så kan det för den som inte är insatt i frågan upplevas som väldigt förvirrat och inkonsekvent. Speciellt när självutsedda frälsare och företagare med egna intressen inom skolutveckling kastar sig in på arenan. Jag råder er därför att förhålla er kritiska till de som hävdar något utan vetenskaplig grund och istället förlita er på den vetenskapligt bevisade sanningen… oavsett om det handlar om värdegrundsuppdraget eller kunskapsuppdraget.

// Magister Karlsson

P.s. … sen måste såklart alla pedagoger få den tid och de resurser som krävs för att kunna utföra sitt uppdrag utifrån den vetenskapliga grunden. Men det är ett helt annat blogginlägg… 😉

Tala som TED – idéer värda att spridas!

Ni har säkert hört talas om TED-talks! Organisationen som genom att låta inspirerande talare hålla korta föreläsningar (på max 18 minuter) arbetar för att sprida nya och tänkvärda idéer. TED är en förkortning av Technology, Entertainment and Design och när organisationen startade var det främst fokus på just dessa områden. Idag kan man dock lyssna på inspirerande tal som berör i princip vilket ämne som helst.

Under fem veckor i januari och februari arbetade mina elever med ett projekt där vi skrev och framförde egna TED-talks (ni kan lyssna på några av våra tal via länken i slutet av detta inlägg). Med stor inspiration från Årstaskolans elever och lärare rullade vi igång detta projekt och resultatet blev verkligen över förväntan. Jag och min kollega (Marie Lidström) arbetade tillsammans med detta och fick mycket hjälp av och hittade mycket inspiration i den lärarhandledning som är skriven av Lotta Bohlin och Martin Breakken Fernström på Årstaskolan.

Först lät vi oss inspireras av tal både från elever på Årstaskolan och av riktiga TED-tal på svenska. Efter en rejäl ”taldusch” fick alla elever börja fundera över egna tal och så småningom även börja författa sina egna texter. Vi pratade mycket om retorik och om ”konsten att tala”. Halvvägs in i skrivprocessen fick eleverna läsa upp sina tal för en kompis och på så sätt få feedback på både innehållet och framförandet. Elevernas uppgift var även att skriva ett tal som skulle beröra och levereras med starkt patos. Därför kom de flesta av talen att handla om verkligt speciella upplevelser i deras liv. När eleverna efter en sista finputsning av sina texter höll sina tal i slutet av februari levererades det ena fantastiska talet efter det andra. Det var många tal som berörde åhörarna känslomässigt och tårar avlöstes flera gånger av leenden och skratt. Många elever öppnade sig på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig och de blottade i några fall sina innersta tankar och funderingar… eller vad sägs om flickan som i sitt tal berättade att hon för några år sedan fick veta att hon har ADHD… eller flickan som höll ett hyllningstal till sin fantastiska farfar som gått bort bara några dagar innan… eller pojken som berättade hur han på grund av en missad straff fick bära skulden för att hans innebandylag förlorade i kvartsfinalen… eller flickan som med stor inlevelse berättade om sin handikappade tvillingbror… 

Vill du och din klass också prova på att ”Tala som TED”? Låt dig då i så fall inspireras av våra elevers korta men underbara tal…

Ni hittar några av våra tal HÄR!